Varför vara i någons våld? Varför lämnar hon honom inte?
Den meningen har yttrats många gånger: av unga, av vuxna och människor som vill väl. Likväl bär den på våra förutfattade meningar om hur våld ter sig: ett romantiskt förhållande, mellan en man och en kvinna. Att bli mött av skepsis i ett sårbart läge som när en berättar kan göra att den utsatta sluter sig. Lösningen är enkel. Ifrågasätt inte den som säger sig vara utsatt!
I stället för att betunga den utsatta med våra tvivel kan vi söka kunskap och förståelse. Enligt det Brottsförebyggande rådet (Brå) är psykiskt våld det vanligast förekommande våldet. Samtidigt är det den formen av våld som mest sällan anmäls till polisen. I boken “Det jag trodde var kärlek” av Anna Lindman lyfter hon fram forskning som visar att folk systematiskt undervärderar effekten av psykiskt våld på offer i jämförelse med fysiskt våld. Vi ser det helt enkelt inte som lika allvarligt. Så tänker även den som är utsatt.
Ett annat alternativ till förklaring är förlustaversion. I korthet handlar teorin om att människor fäster sig vid ett beslut eller projekt trots att det finns indikationer på att det går illa. När känslor av tvivel uppstår runt projektet, relationen, så triggas känslor av att all tid och energi som lagts ner på det är bortslösat. Detta kan göra att man kämpar desto mer för att inte uppleva känslan av skam över slöseriet med tid. Reaktionen blir istället att lägga ner ännu mer möda för att rädda upp det.
Våld kan uppkomma i vilken relation som helst och ta diverse former. Den 25:e november var den internationella dagen mot våld mot kvinnor och Uppsala tjej- och transjour fortsätter sprida kunskap om ge stöd till utsatta. Frågan om “Varför lämnar hon honom inte?” är ett perspektiv som samhället okritiskt serverat oss, där fokus fortfarande läggs på den utsatta.
Fråga dig istället “Vad händer om hon lämnar våldsutövaren?”
Sluta misstro, börja lyssna!