Jag tänkte, varför är vi inte så framgångsrika som förr inom många idrotter? Trots akademier, team, sportchefer/VD, vetenskap, ambitiösa ungdomar med mera. Jag följer numera inte idrotten inifrån men kan ändå inte låta bli att tänka idrott.
Bland annat har jag funderat på hur mycket följande har med svaret på min fråga att göra
Bredd/bas, deltagaravgifter
Köp/sälj, engagemang, klubbkänsla
Bredd/stor bas ökar chanserna att hitta talangerna. Sverige är ett litet land. Kan vi inte göra något åt.
Konkurrensen från större länder har ökat. Men är det så att ett stort antal ungdomar av ekonomiska skäl inte kommer till idrotten? Helt enkelt för dyrt. Är det på det sättet har klubbar och politiken mycket att göra. Politiken bland annnat genom att höja bidragen och ställa höga krav på motprestationer från idrotten för att ge bidrag, som i sin tur skulle kunna sänka deltagaravgifter. Men förstår politiken idrottens enorma potential när det gäller att förebygga ungdomsproblem?
Jag vill också peka på att idrotten ändrat karaktär.
Förr hade klubbarna betydligt lägre kostnader. Ideella insatser klarade mycket av kostnadssidan. Föräldrar bemannade kaffekiosken och så vidare. RF har räknat ut att hundratals miljoner skulle kunna användas till annat om situationen vore sådan idag.
Dessutom verkar det som att en del av idrottens innersta värden urholkas. Klubbkänsla, fair play, ödmjukhet, respekt, kamratskap, engagemang och motsvarande. Viktiga egenskaper för utövare av idrott på hög nivå. Gäller både för utövare och ledare
"Köp- och säljtänkandet" dominerar nu. Men det finns givetvis många undantag som ska hedras; Sirius insatser för barn, Upsala Tennisklubbs verksamhet med Obaida Alramhi med flera.