”Vem talar idag om armeniernas utplåning?”
Frågan ställdes och besvarades av Hitler. Han menade att Nazitysklands framgångar skulle lysa starkare än minnet av grymheten. Det hemska skulle sållas ut till fördel av framgångarna. Kanske hade Hitler rätt, talar vi idag om armeniernas utplåning? Vad Hitler inte förstod var att förintelsens berättelser skulle komma att bli djupt rotade i vårt kollektiva minne. Tack vare våra minnen kan vi inte glömma. Inte upprepa. Inte förlåta.
Idag minns vi det som var ämnat suddas ut av tidens gång. Berättelserna om de sex miljoner hjärtan som slutade slå, och många fler som brustit.
Idag står vi med facit i hand. Vi har svaren och vet hur vägen kommer stakas ut om vi inte värnar om demokrati och människors lika värde. Sedan andra världskrigets slut, på de 78 år som gått sedan Auschwitz-Birkenau befriades har vi i samklang sagt ”aldrig igen”. En enkel aktion, medmänsklighet i dess mest passiva form.
Idag minns vi. Men vad gör vi imorgon?
Det senaste året har skakat om Europa. Det är krig på hemmaplan och snart har striderna pågått i ett års tid. I 78 år har vi haft facit, genom att förstå historien får vi svar och vi vet följderna av ondska och krig. När är det dags att utöva medmänsklighet i aktiv form, värna om demokrati och lika värde?
Vi talar idag om judarnas utplåning.
Vad gör vi imorgon?
I dag minns vi – men vad gör vi i morgon?
Det senaste året har skakat om Europa. Det är krig på hemmaplan och snart har striderna pågått i ett års tid, skriver Lova Skånberg med anledning av Internationella förintelsedagen i dag.
I dag 27 januari är det den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945.
Foto: Alik Keplicz
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.