I mer än hundra år stod det en tall mellan hus nummer 2 och 4 på Gnejsvägen, Eriksberg. Trädet växte fram i en tid i stort sett utan bilar, det hann uppleva både första och andra världskriget, och det överlevde att det byggdes hus i Eriksberg under 1960-talet.
När vi flyttade hit i 2011 blev trädet omedelbart en bra kompis som troget gav skugga åt våra fönster, som hyste talgoxe, blåmes, skata, koltrast, björktrast, bofink, grönfink, spillkråka, gröngöling, sparvhök och en längre rad andra fåglar, som gav vila åt ögat när vi tittade ut genom fönstret, och som i ett större klimatsammanhang var med att minska en liten lokal del av globala uppvärmningen.
Men inte nu längre. 20 november på eftermiddagen anlände två ”trädmördare” och sågade ner vår vackra gamla kompis. Antagligen för att rötterna hade bildat en buckla under infarten till ett parkeringshus.
I stället för att fixa beläggningen, tog man bort trädet. I stället för att ta bort bilarna som globalt och lokalt ställer till enorma klimat- och andra problem, tog man bort trädet. I stället för att inse att bilens tid är en parentes i världshistorien och att den håller på att vara över nu, tog man tillfället i akt och sågade ner trädet som kunde hjälpt oss komma över bilismens förstörelser.
Paradoxalt nog löste det inte ens problemet med bucklan i infarten att man offrade trädet på bilismens altare. Bucklan finns kvar som hundraåringens sista hälsning.