Häromdagen undersökte jag utbudet av hyreslägenheter i Uppsala. Det var intressant. Informativt och upplysande. Det fanns två kategorier. Dels äldre lägenheter med priser runt 100,- per kvadratmeter och månad, dels nybyggda eller upprustade lägenheter med priser runt 150,- per kvadratmeter och månad. I första gruppen köar mellan 200 och 250 personer, i andra gruppen var det mellan 1 och 3. Exemplet illustrerar på finaste sättet lagen om utbud och efterfrågan. Samtidigt ser man det Marx har sagt om att resa med tåg, att den som inte har råd med biljetten, har inte ett behov att resa: Den som inte har råd med hyran, har inte behov av en lägenhet.
Om hyran alltså är tillräckligt hög, försvinner både efterfrågan och behov - och bostadsbristen med. Låter man därför fria marknadens krafter råda, fastighetsägarna bygga dyra lägenheter och hyrorna höjes, försvinner bostadsbristen i Uppsala som vid ett trollslag. Samtidigt slipper fastighetsägarna klagomål och bråk när det inte bor folk i lägenheterna - som samtidigt och per det höga och ökande värdet uppenbarar sig som symboliska bostäder: De finns, men det var aldrig tanken att någon skulle bo där. Enligt filmen Push gäller detta redan i London där ungefär 80 procent av lägenheterna i centrum står tomma - som rena investeringsobjekt.
Samma simpla men ytterst raffinerade princip ser ut att redan råda på ett antal andra områden. Priserna höjs och efterfrågan, det vill säga behovet försvinner, samtidigt som dess symboliska värde träder fram.
Risken är naturligtvis att det inte kommer att bo 350 000 personer i Uppsala som kommunala politikerna vill, om alla bostäder ska vara symboliska och enbart fungera som investeringsobjekt för ägarna. Men det är en detalj.