Nu lägger SJ ner Uppsalapendeln för att den inte är lönsam. Hur kunde vi någonsin hamna i denna absurda situation? I mitten på 1800-talet var tågtrafiken en enda röra av konkurrerande privata järnvägsbolag utan samordning. Den dåvarande högern menade att nationens bästa krävde ett fungerande järnvägssystem för hela folket. 1856 nationaliserades därför järnvägstrafiken och Statens Järnvägar bildades. Efter hundra års mödosamt utvecklingsarbete fick vi en bra och fungerande järnväg hanterad av ett stort, skattefinansierat företag. Sedan rullade den stora avregleringsvågen in över landet. Nu skulle det konkurreras i stället för samordnas. Det sammanhållna systemet splittrades, och Statens Järnvägar förvandlades till SJ AB vars uppgift är att leverera vinst till ägaren staten genom att bedriva tågtrafik.
Upprördheten är nu stor bland politiker. Cecilia Linder (M) menar att ”SJ är ju ett självständigt aktiebolag som får svara för sina affärshandlingar. Och det de gjort är fruktansvärt” (UNT 29/8). ”Jag är djupt besviken på SJ och statens agerande” (Erik Pelling, S, UNT 28/8). ”Enormt svek mot pendlarna” (Olov Holst, M, UNT 28/8). Man anklagar alltså SJ för att de agerar som de är lagligen skyldiga att göra, det vill säga sätta aktieägarnas intressen främst.
I tanken lever man kvar i föreställningen att SJ är hela folkets järnväg medan samma politiker har raserat förutsättningarna för detta. Skattepengar som tidigare finansierat en järnväg för hela landet, går nu bland annat till konkurrerande aktörer som Mälartåg. I rask takt är vi på väg tillbaka till kaoset som rådde på 1800-talet. Aldrig har väl talesättet att historien upprepar sig, första gången som en tragedi, och andra gången som en fars, varit mer träffande. Hur länge ska det behöva dröja innan de ideologiska nackspärrarna börjar ge med sig och vi åter kan få ett sammanhållet järnvägssystem?