När Rickard Malmström i UNT (9/4) hoppas på att minska andelen bilister i central Uppsala genom att flytta fokus till cykling så är det ingen lätt uppgift. Det är dyrt att köpa, äga, använda och parkera bil och ändå finns de i otal, en klar indikation på att den utgör ett mycket bekvämt färdsätt.
Motsatsen hittas i cykeln som är billig att köpa, äga, använda och parkera. Förutom en liten men hård kärna av cyklister som använder sitt fordon oavsett vad, så är flertalet cykelanvändare mycket känsliga för väderlek, avstånd, bekvämlighet, ekonomi och tid. Åtgärder i trafiksystemet kan lätt bli slag i luften. För att kunna förutspå deras effekter krävs kunskap om vem som använder vilket trafikslag var och varför, samt vad som skulle få personen att byta till andra trafikslag. Kommunens resvaneundersökningar kan bara marginellt svara på detta.
Ett exempel är att det har blivit allt populärare med cykelvägar längs bilgator. Detta innebär att de oskyddade trafikanterna utsätts för avgaser, luftföroreningar, buller, smutsvattenstänk och bländande ljus. Samtidigt blir trafikmiljön mer komplicerad för alla. Fler situationer ska hållas under kontroll vid korsningar och de separerade trafikslagen är så tätt ihop att de blandas ändå. Trafikmiljön blir osäkrare och fler konflikter uppstår. Enda fördelen är att det oftast är de genaste vägarna och att cykelbanorna för det mesta faktiskt är bilfria.
Att fokusera starkt på en trafikantgrupp är inte heller bra. Trafikmiljön är en helhet där förändringar för ett trafikslag har konsekvenser för de andra, speciellt när det är så ont om utrymme som det är i centrum. Förändringar behövs, men de ska vara väl genomtänkta.