Per-Olof Götebys insändare är intressant eftersom den avslöjar en övertygad vargvärnares förvrängda världsbild.
Påståendet att licensjakten på 27 vargar är resultatet av att ”myndigheterna givit vika för jägarlobbyns påtryckningar” borde räcka för att övertyga de flesta om att Götebys inlägg är rena tramset, men det måste bemötas därför att allt för många tar hans påståenden på allvar.
Omkring 80 får rivits i Heby. Lars och Viktor Jansson överväger att lägga ned verksamheten sedan de utsatts för vargangrepp två gånger på två veckor.
Och Per Möller i Tärnsjö, som förlorade 25 får i två attacker, har byggt en ny ladugård speciellt för fåren, men funderar ändå på att lägga ned om attackerna fortsätter.
Allt sådant är ointressant i Götebys värld. Likaså att boende i reviren vittnar om sin ständiga oro för vargen, att det känns oroligt att gå med hundar i skogen eller låta barnen cykla till och från skolan.
I ett tidigare inlägg skriver Göteby: Jag om någon har full förståelse för den trista och känslomässiga situation som uppstår efter en vargattack.
Den här gången försöker han inte låtsas, kanske har han insett att den sortens hyckleri är alltför genomskinligt.
Jägarna bemöter antagligen själva Götebys groteska förolämpningar. Men troligen resonerar de på samma sätt som de djurägare som avstår från att ansöka om skyddsjakt för att slippa besväras av de så kallade aktivister som vill hindra varje försök att begränsa vargskadorna.
Det är lite märkligt att Göteby harmas över att jägarna tar vara på skinnen, som är det enda av värde landets vargar lämnar efter sig.