För mindre än ett decennium sedan, 2010, fullbordades slakten av vårt svenska försvar.
Mängder av material skrotades eller såldes till rent vrakpris. Det värsta av allt: Värnplikten lades i malpåse. Sveriges absolut sista värnpliktiga, som det tycktes då, ryckte ut från Ledningsregementet i Enköping sensommaren 2011.
Statsminister var moderaten Fredrik Reinfeldt. Samma statsminister som i en budgetdebatt kallade försvaret för ”ett särintresse”. Alltså inget som angick hela nationen Sverige.
Försvarsminister var moderaten och vapenvägraren Sten Tolgfors – i samband med skrotningen av försvaret kallad tomhylsan på en ledande morgontidnings ledarsida.
Regeringen, bestående av moderater, folkpartister, centerpartister och kristdemokrater, var övertygad om att den stora världsfreden hade brutit ut. Sverige behövde inte längre ett försvar, varken på bredd eller längd – bara en anställd minimal brandkårsstyrka för internationella insatser. Och det helst så långt bort som möjligt.
Oppositionen med socialdemokraterna i täten, hade inte kraft – eller vilja – att hävda motsatsen.
Världen för miljarder bokstavligen kastades bort.
Bara åtta år senare ska allt vara glömt.
Samma allianspartier pratar nu mycket högljutt om att försvaret måste byggas ut. Påstådda hot österifrån bestäms vara högst verkliga. Kosta vad det kosta vill – nu ska vi ha ett försvar som klarar den svåra uppgiften att möta ryssen – intill dess vi får hjälp från Nato.
Nya miljarder, många miljarder, till försvaret kräver både nye M-ledaren Ulf Kristersson och liberalen Jan Björklund – den sistnämnde personligen högst delaktig i besluten att skrota försvaret.
Inte med ett ord tar dessa politiker ansvar för att deras partier satt vi makten när försvaret i stort sett lades ner. Låt vara efter decenniers nedgång, men ändå: Hur kort får det politiska ansvaret vara?
Nu har den allmänna värnplikten återupptagits – närmast i panik – men hur bra blev det? Alltför få ungdomar tas ut. Fyra av tio lämnar utbildningen i förtid. I Enköping har antalet inkommande värnpliktiga under 2018, skrivits ner till ungefär 300, att jämföra med upp till 650 beräknat för mindre än ett år sedan.
I och för sig bra för regementet. Under åren sedan 2010 har ett stort antal logement blivit förråd och kontor. Värnplikten var ju lagd i malpåse och skulle bara återupptas vid krigsfara. De likaledes alltför få anställda soldaterna bor, precis som sina officerare, ute på stan i egna bostäder.
300 värnpliktiga soldater får plats i det lilla som blivit kvar. Men i förhållande till allt som armén behöver, är denna skara bara en futtig rest av drömmen om Försvarsmaktens återtagande och upprustning.
Allt glömt och förlåtet efter bara åtta år? Knappast.