Spårvagnar är tunga, ty de har mycket stål i chassit. Även räls och byglar under kräver mycket stål. Ståltillverkning ger stora utsläpp av koldioxid. Grönt stål blir dyrt och knappt och kan inte förväntas bli använt till spårvagnssystem.
Mycket betong går åt till ”allén” av pålar ända till 70 meters djup sträckan Bredgränd-Munkgatan-Sjukhusvägen till åsen, samt 600 meter från Ultunaåsen till Nåntuna Gård (pålarna blir successivt kortare mellan Fyris och Gården). Pålning för bron hotar också vårt dricksvatten.
Senaste vittnesbördet om behov av pålning är garaget på Akademiska Sjukhuset: väggarna sjönk inte, ty de var pålade, men hela golvet sjönk! Spårvagnarnas buller och vibrationer är ett mindre problem, men de kräver bredare gator för att ej störa boende för mycket.
Spårvagn är nog vårt mest miljöskadliga kollektivtrafikfordon sedan fossildrift avvecklats.Tillverkning av bussbatterier är inte heller utan miljöskador, och även bussar har tyngd som pressar ner gator på lerbädd. Bäst för miljön är för närvarande automatbanor/stadsbanor.
Uppsalas tilltänkta automatbana (obs ej spårtaxi!) hade vagnar med vikten 1/6 av spårvagn, men med bättre timkapacitet än dessa tack vare högre turtäthet. Har vi ej automatbanor får vi lita till förarlösa bussar drivna av el eller vätgas, vilket trafikforskarna är mest intresserade av. Sådana bussar prövas nu i trafik. Dem får vi då räkna med som stommen i Uppsalas kollektivtrafik från
2030 och framgent.
Visst kan det vara trevligt att åka spårvagn! Men se framåt! Slipp upprivna gator.