Har ni någon gång funderat på hur skoldagen skulle se ut för synskadade om någon tog deras glasögon, eller om rullstolsburna inte fick använda sin rullstol? Hur skulle de prestera?
Det är en fråga jag ställer mig varje dag som lever med dyslexi. För mig var denna svårighet osynlig i hela 15 år. Det var först när en bekant till familjen, som är speciallärare upptäckte min dyslexi vid 15 års ålder som jag fick en förklaring till mitt hårda slit i skolan. Att få diagnosen så sent är ovanligt, men fram till dess kämpade jag utan ett enda hjälpmedel. Om min dyslexi hade varit synlig, skulle jag kanske ha fått stöd mycket snabbare.
Om man kunde se på mitt yttre att jag har dyslexi och vad mina svårigheter är, skulle jag då behöva tjata och övertyga lärare om att jag behöver hjälp? Om det vore synligt att multiplikationstabellen är omöjlig att lära sig eller att jag knappt minns en enda mening från hörövningar, skulle jag kanske få mer stöd?
Synproblem är ofta synliga, glasögon visar tydligt att någon har svårigheter med synen. Men var är mina ”glasögon” som kan symbolisera mina osynliga hinder? Hur ska lärare förstå att jag inte överdriver när jag berättar om mina svårigheter? Min skolvardag tar inte slut när sista lektionen är över. Istället fortsätter den i flera timmar efter lektionstid och under alla helger. Jag läser samma bok flera gånger, kämpar för att minnas instruktioner, försöker öva hörförståelse och skyndar mig att hinna med skriftliga prov. För att prestera har jag tvingats välja bort vänner, fysisk aktivitet och mental hälsa för att kunna säkerställa den framtid jag önskar.
Det är ett högt pris att betala för ett barn! Hur ska lärare kunna förstå min kamp när den sker i det tysta, långt bortom klassrummets väggar?
Jag förstår att det råder okunskap kring osynliga diagnoser. Lärarutbildningen ger inte tillräcklig kunskap om dessa svårigheter. Det är hög tid att vi ändrar på detta! Lärarna behöver utbildas om osynliga hinder, så att de kan möta alla elever på rätt sätt. Politiker borde ta tag i denna fråga och inte låta elever behöva kämpa för att bevisa sina svårigheter utöver arbetet i skolan.
Låt oss börja prata om det osynliga, för en rättvis och inkluderande skola där alla elever kan få chans att lyckas!