Det är dystra siffror som Sven-Olov Larsson visar i sin insändare i Unt 17/12, angående trivseln för de äldre som bor på särskilda boenden i Uppsala. Dessvärre tror jag att mörkertalet är stort.
Caroline Hoffstedt, äldrenämndens ordförande, svarar i UNT 24/12 att hon vill att Uppsala ska bli en ”äldrevänlig kommun”. Som ett verktyg för att lyckas skapa detta har de ”skärpt uppföljningen av brukarenkäten”.
Min mamma, död sedan två år tillbaka, bodde på 2016 på ett äldreboende i Uppsala. Hon var klar i huvudet, mycket social, inkännande och tolerant och höll i det längsta skenet uppe att allt var bra. Vi anhöriga anade oråd och så småningom uppdagades att våra onda aningar stämde. Jag kan räkna upp en hel del upprörande saker hon/vi upplevde på boendet, men jag väljer att lämna det därhän.
Jag vill i stället rikta uppmärksamheten till brukarenkäten som Caroline Hoffstedt hänvisar till.
På det boendet där min mamma bodde ombads hon att svara på brukarenkäten, helt anonymt och de som behövde hjälp att fylla i kunde be personalen om hjälp.
Det fanns heller inget kuvert att lägga enkäten i. Så särdeles anonymt blev det inte. Vem biter handen som föder en?
Trots mammas höga integritet vågade hon inte fylla i något kritiskt, fastän hon var väldigt ledsen och besviken över hur hon behandlades.
Efter ett halvår lyckades vi få mamma omplacerad till ett nytt boende där hon trivdes utmärkt. .