De som engagerat sig för friskolornas rättigheter och möjligheter talar gärna om vikten av kvalitet i skolan. Det sägs kanske inte rätt ut, men det är uppenbart att friskolornas försvarare anser att kvaliteten i dessa överträffar de kommunala skolornas.
Vad är då kvalitet och hur mäter man den? För undertecknad som gammal Uppsalalärare blir kvalitet en fråga om framför allt lärartäthet och andelen behöriga lärare; vidare handlar det om viktiga elevvårdande personer som skolkurator, skolpsykolog, vaktmästare, skolsköterska, fritidspedagog, skolvärdinna, syo (yrkesvalslärare) och sist men inte minst, skolbibliotekarie. Sådana elevvårdande funktioner utgör en förutsättning för den anda som skapar god inlärning, trygghet, trivsel och gott kamratskap i skolan.
Tillgång till rymlig skolgård, gymnastiksal, samlingssal och matsal är också viktig.
Undersökningar visar att friskolor brister i fråga om ovanstående elevvårdande funktioner och tillgångar. Detta förhållande har sin förklaring i att de flesta friskolor ska gå med vinst och man drar in på vissa verksamheter. I dag dominerar ett fåtal jättekoncerner den svenska friskolevärlden: Academedia, Internationella Engelska Skolan, Kunskapsskolan, Thoréngruppen har blivit vinstmaskiner. Lärartätheten i dessa skolor ligger betydligt under de kommunala skolornas.
Friskolereformen 1992 syftade till mångfald och valfrihet i fråga om driftsformer och pedagogiska riktningar. Tanken var att småskaliga idéburna företag, stiftelser, kooperativ skulle bli dominerande. Men så blev det alltså inte. Stordriften har här, liksom inom näringslivet, tagit över.
Det svenska, skattefinansierade friskolesystemet är extremt och unikt i världen. Länder som Danmark och Storbritannien har studerat vårt system men avstått. Också majoriteten av svenska folket uttrycker enligt olika opinionsmätningar sin negativa syn på friskolornas vinstintresse.
Finns det anledning att fortsätta med något som visat sig så dåligt?