Sådana tankar avvisas kategoriskt av somliga med hänvisning till en principiell grundsyn, antingen med stöd av den Hippokratiska eden eller av femte budet om att icke dräpa. Den antika läkaretiska regeln lyder ju primum non nocere. Det betyder egentligen ”det viktigaste är att inte skada”, vilket brukar tolkas som ett hinder mot dödshjälp i alla former.
Såvitt jag förstår kan det lika gärna tolkas som att man inte ska tillfoga onödigt lidande (vissa åtgärder kan ju vara smärtsamma men leda till bot, då är det inte ett “onödigt” lidande). Denna tolkning ger inget svar på frågan om dödshjälp i olika former, men den förhindrar att man avfärdar en komplicerad fråga med ett förenklat svar. Ja, med denna tolkning kan regeln uppfattas som en direkt uppmaning till att i vissa svåra situationer befria en patient från ett lidande som det inte är sannolikt att det kan avslutas på annat sätt än genom döden.
Bibelkommissionen motiverade sin översättning av femte budet ”du skall icke dräpa” i sin kommentar: ”Grundtexten använder inte något av de två vanliga hebreiska orden för ”döda”. Förbudet gäller mord men inte avrättningar av brottslingar (se t ex 21:22), dödande av fiender i krig eller slakt av djur.” Detta drar undan grunden för dem som anser att budordet gäller allt dödande. Om lagen skulle ändras i enlighet med något av de förslag till dödshjälp som framförts skulle det väl innebära att det inte är ett brott mot femte budet om man tillämpar denna möjlighet?
Dessa två resonemang har rimligen berörts i tidigare utredningar om denna fråga, som jag som lekman inte läst. Men pågående debatt visar att de i så fall behöver upprepas.