Under ett par årtionden har den politiska ambitionen i de stora städerna varit en förtätning av stadskärnorna. Parker, torg, parkeringar och idrottsytor har fått stryka på foten till förmån för höghus med många boenden. Små gemensamhetsytor mellan husen. Antalet individer per kvadratkilometer stadsyta har ökat väsentligt. Trycket på de kollektiva färdmedlen har blivit stort.
Förtätningen en avgörande faktor bland annat för spridningen av virus i allmänhet. Covid-19 har tydliggjort problematiken även om den existerat innan pandemin slog till. Influensor och andra sjukdomar har varit mer förekommande i de allt tätare packade storstäderna än på landsbygd och mindre orter. Farsoter har funnits i alla tider, men när de får så grava konsekvenser som covid-19 sätter de spetsen på orsaker till omfattande smittspridning. Städernas planering är en av dem.
Givetvis kommer inte de politiska ambitionerna att förändras på grund av detta. Fortsatt förtätning, utökad kollektivtrafik och minskad bilism är det rådande mantrat. I praktiken en ökad grogrund för smittspridning.
Man måste ha ett helikopterperspektiv är ett vanlig argument från etablerade partier gärna i kombination med en hållbar politik. Från denna höjd tycks öppna gröna ytor enbart vara möjliga för plantering av höga och ytterst hållbara betongklumpar. Hållbarhet och helikopterperspektiv i all ära - men att man skulle kunna flyga högre och ha längre framtidsvyer än från helikopter är ännu inte på agendan.
Det finns dock politiskt hopp för en kursändring. Landsbygdspartiet oberoende har sedan länge drivit på för decentralisering och småskalighet. Där en levande landsbygd, med samhällsservice och livskraftiga småföretag, är nyckeln till boten mot den storstadshybris som varit det politiska självändamålet under decennier. Förhoppningsvis kommer alternativ att finnas till det täta boendet i betongdjunglerna där städerna i stället expanderar i kransorter och på landsbygd för ett luftigare och grönare boende. Pandemin kanske trots allt för något gott med sig.