Vårdens tillkortakommanden vad gäller ekonomi, styrning och logistik (kontrollmetoder, väntetider, inköp, projekthantering) har blivit ett ständigt återkommande tema i nyhetsrapporteringen idag. Varför? Och vad görs?
Inom vården är man ju mycket noga med att arbeta utifrån ”evidensbaserad kunskap” (=framforskade resultat) vad gäller det kliniska (sjukvårdande) arbetet. Samtidigt kan man konstatera att styrningen tillåts ske utan krav på utbildning eller framforskade modeller.
De flesta cheferna inom vården rekryteras normalt ur den egna personalen. Men vad är det som säger att t.ex. en duktig läkare är en bra chef? Man skall inte förringa behovet av kunskap om vården för att styra den, men styrning kräver kunskap även inom andra områden. Och vilken utbildning har läkare i ledning/ekonomi/logistik? Och de som har det yttersta ansvaret, politikerna, saknar ofta kunskaper inom såväl vården som styrningsfunktionerna. Både politiker och läkare i ledande befattningar har tillgång till tjänstemän med fackkunskap, men det hjälper inte. Alla beslutsfattare är människor och fattar beslut utifrån sin erfarenhet och kunskap och förmågan att kombinera dessa.
Styrningen av vården i Sverige har fastnat i ett stelnat mönster. Forskningen inom vården är helt naturligt fokuserad på det kliniska arbetet, men det är dags att även starta upp forskning/utredning kring styrning av vården. Ett område som tycks kraftigt försummat.
En högst relevant fråga är om nuvarande system med Regioner (tidigare Landsting) som ansvariga för vården är den optimala modellen ur ekonomi- och styrningssynpunkt.
Inom Försvaret tillsatte man en ekonomikunnig Generaldirektör, parallellt med ÖB, för att styra upp det ”svarta hålet”. Det finns säkert andra lösningar, men något måste göras!
För Pensionärsförbundet SPF Seniorerna Samråd Uppsala – Knivsta (17 föreningar)