Jag skrev för en tid sedan här på insändarplats att våra politiker gärna talar om förebyggande insatser, men anger inte vad dessa ska bestå av. Socialnämndens ordförande svarade den 7 juni på insändaren. Svaret visar att vi har olika syn på vad förebyggande insatser är.
De åtgärder Socialnämndens ordförande pekar på är angelägna sådana, men har karaktären av åtgärder sedan problemen uppstått och visar i hög grad berättigandet i min kritik.
Alla barn ska klara skolan, javisst. Men varken våra partiledare eller Socialnämndens ordförande pekar på vad som krävs för detta, och än mindre vad man avser vidta för åtgärder.
Marknadsskolan, som har lett till segregation, måste avskaffas, nämns som nästa förebyggande åtgärd. Men det vill ju varken de fyra högerpartierna eller Socialdemokraterna. Socialnämndens ordförande borde ha nämnt att den segregering vi har i boendet och att kommunerna inte har det fulla ansvaret för skolan medför problem.
Även övriga insatser, nämnda i svaret, är av betydelse, men vad jag menade med min insändare var att peka på nödvändigheten av att angripa det stora grundläggande problemet, brister i uppfostran från tidig ålder. Vi måste kunna effektivt rycka ut och släcka bränder, men det räcker inte. Vi måste se till att bränder inte uppstår.
Det handlar i hög grad om uppfostran; den uppfostran, som alltför många barn inte får. Hur ska denna brist avskaffas? Ett ämne i skolan benämnt, till exempel, Livskunskap, är mitt svar. Ett skolämne med ett innehåll om, bland annat, mänskliga rättigheter, alla människors lika värde och existentiella frågor och värdegrundsfrågor.
Så länge våra politiker vägrar inse de verkliga problemen är talet om förebyggande åtgärder bara floskler.