Det är intressant hur regeringen använder begreppet ”folklig acceptans” för att få stöd för sin skrala klimatpolitik. Genom att föreslå åtgärder som antingen medför minsta möjliga utmaning av människors livsstil, tillsätta utredningar eller lägga genomförandet av klimatåtgärder till framtiden, berömmer man sig av att vinna acceptans. Till priset av att klimatmålen inte nås, förstås.
Omvänt säger regeringen att det inte går att genomföra en klimatpolitik som det inte finns folklig acceptans för. Man har skaffat sig ett alibi för att ignorera klimatnödläget. Men tänk om det finns acceptans hos människor för en stramare klimatpolitik? Tänk om människor är beredda att acceptera mer långtgående åtgärder för att bromsa den accelererande globala uppvärmningen?
Två forskare (Naghmeth Nasiritousi & Sofia Axelsson) skriver i ”Forskning och framsteg” (27/3-24) att det finns ett brett folkligt stöd för en ambitiös klimatpolitik. I sin rapport, baserad på den nationella undersökningen från SOM-institutet (Samhälle, Opinion, Media) mellan 2021 och 2022 skriver de att 86 procent är oroliga för hur klimatförändringarna påverkar människor i andra länder och 76 procent hur vi i Sverige kan påverkas.
När det gäller klimatåtgärder finns det stöd för skattesatsningar på kollektivtrafiken och höjda skatter för utsläppstunga företag och industrier. Man nämner också att klimatåtgärder som initialt mött motstånd, exempelvis trängselskatten i Stockholm, vunnit acceptans över tid. Rapporten menar att ”regeringen skulle kunna undersöka möjligheter att kompensera de grupper som upplever att de drabbas oproportionerligt av vissa åtgärder för att nå en mer rättvis omställning”.
Sex forskare knutna till Stockholm Environment Institute är inne på samma spår och skriver på DN Debatt (18/3-24) att det är helt fel att sänka Sveriges klimatambitioner för att nå folklig acceptans. I stället efterlyser man bland annat proaktiva statliga stöd till satsningar på kollektivtrafik och stöd att sänka biljettpriset som Tyskland och andra länder gjort. Höginkomsttagare står för en mycket högre andel av utsläppen, upp till 4-5 gånger mer än låginkomsttagare. Tätorter erbjuder alternativ till bilen medan människor i glesbygd är beroende av den. Därför behövs breda ekonomiska styrmedel och/eller kompensationer för att åstadkomma en rättvis omställning inom transportsektorn.