I söndagens UNT läste jag en intressant krönika på kultursidan av Bo Gustavsson. Enligt denna kan om uttrycket tillåter en författare dö två gånger dvs. utöver den biologiska naturliga processen också glömmas bort efter sin levnad. Så har skett enligt artikelförfattaren med hänvisning till ett antal svenska 1950/60-tals framstående författare med bl.a. Sven Delblanc, Folke Isaksson och Lars Gyllensten som exempel.
Själv har jag också funderat på ett snarlikt sätt, när jag tittar i mina bokhyllor och ser vilka böcker man köpte och läste under studentåren i Uppsala på 1960-talet. Vid sidan av mina egna grundläggande studier inom naturvetenskapliga ämnen med mycket facklitteratur fanns ett stort intresse och behov av att läsa skönlitteratur, som avkoppling på kvällar, helger och under semester. Jag läste mycket av Sven Delblanc, Lars Gyllensten, Per Olov Enquist, Göran Tunström, Peter Nilson och Theodor Kallifatides.
Ett fåtal av dessa klassiker lever fortfarande och personligen har jag haft svårt att finna några ersättare bland nu verksamma författare. Kanske har jag blivit för gammal eller annars är utmaningen mindre och allt har sin tid. Varje generation gör kanske sina val utifrån, vad som är kommersiellt tillgängligt i bokhandeln eller på internet. Självklart finns det många nya bra skribenter, men personligen saknar jag ibland tiden, när man gick på upptäcktsfärd och bokrealisationer och just ville fynda bland egna favoritförfattare.
Men rådet har ju Bo Gustavsson gett mig i sin artikel. Läs om de böcker, som jag uppskattade mest, när det begav sig. Man har ju i alla fall bara fragment kvar av många böckers innehåll och själva läsupplevelsen.
Under min skoltid var det en självklarhet, att man kände till och hade läst någon bok av t.ex. August Strindberg, Selma Lagerlöf, Harry Martinson och Eyvind Johnson. Borde det inte vara lika självklart, att dagens ungdomar kunde något om 1950/60-talisterna?