Vi på landsbygden ska i samverkan med Uppsala kommun skapa "fysiska mötesplatser och social hållbarhet" bland annat genom de nio servicepunkter som kommunen initierat. Tanken är att man ska ”bryta isoleringen” genom att människor får möjlighet att träffas fysiskt och inte bara genom sociala medier.
Servicepunkten i Tuna får lite drygt 40.000 kronor per år för att sköta lokalen, underhålla datorhörna, infoskärm och fikaplatser samt ordna en mängd olika aktiviteter. Allt i syfte att skapa social samvaro och trivsel.
Uppbyggnadskostnaden för studion i Stadshuset är 8,7 miljoner plus hyra om 1,5 miljon per år. Möten, diskussioner, konferenser och medborgardialog ska i ännu större omfattning ske digitalt. Frågan är nu om vi också ska fixa "studios" på landet så att vi kan koppla upp oss mot Stadshusets studio? Eller ska vi sitta vid köksbordet och anstränga oss att se och höra vad som sägs – och själva knappt kunna få en syl i vädret?
Det sägs att vi måste "hänga med i utvecklingen", men detta är att tvinga på andra att "veckla in sig" i en teknik som går stick i stäv med våra frivilliga och ideella insatser. Dessutom är det inget som främjar föreningslivet. Man ska istället stänga in sig i den egna lilla lyan och gosa med katten medan man försöker hänga med i en diskussion på skärmen.
Vi betackar oss för en sådan dyr "inveckling"! Alla våra erfarenheter av digitala möten och konferenser är till största delen negativa. Trassel med tekniken, svårt att komma till tals, monolog istället för dialog och bristande "vi-känsla". Alltför mycket skärmtid anses dessutom vara skadlig både fysiskt och psykiskt.
En ljud- och filmstudio i Stadshuset låter som en mycket dyr lekstuga för alldeles för många kommunikatörer. Och den ska definitivt inte bekostas med skattemedel.