Bordet och ordet?! Jag har Uppsala domkyrka som min församllngskyrka och gudstjänstkyrka. I anledning av reformationsåret 1517–2017 föreligger att förslag att manifestera det genom att på piazzan utanför rikshelgedomen montera upp ett bastant bord med gjutna stolar och att man genom en tjock glasskiva ska se ned på skrifter från reformationstiden. Allt till en kostnad på 4 000 000 kronor som tas av medlemsavgifter. Församlingsrådet är klart avvisande till idén medan det beslutande kyrkorådet ställer sig tveksamt.
Idén är att bordet ska främja samtalet utifrån Martin Luthers berömda bordssamtal. Min mening är att bordet blir en utmärkt plats för Pelle och Kalle att samtala med varsin ölburk i handen. Om det blir samtal i Luthers anda vet bara Gud. Sänker de blicken så ser de genom en tjock glasskiva ned på en halvdrucken kopp kaffe och en massa Lutherskrifter som de inte kommer åt att samtala över. Vilka skrifter det blir som ligger där vet jag inte men knappast Weimarupplagan.
Mina skäl för att det inte bör bli av är:
1. Den obetänksamma utgiften driver på att ännu fler lämnar Svenska kyrkan. Hur många allmänkyrkliga, som sällan går i kyrkan vill, se att ens medlemsavgift går till det här? Har pastoratet råd med ytterligare medlemstapp?
2. Man kan se ordet men man kommer inte åt det.
3. Projektet är antikvariskt omöjligt. Antikvariska, vårdande myndigheter brukar acceptera sådant som kan flyttas undan. Det här är bastant och omöjligt att flytta undan. Piazzan utanför rikshelgedomen fick sin slutliga öppna utformning vid restaureringen som avslutades 1976 och så ser det ut utanför katedralerna världen över.
Vem äger nu beslutet i denna fråga?
Det gör inte kyrkostyrelsen för Svenska kyrkan som vill satsa 500 000 kr, det gör inte heller stiftsstyrelsen i Uppsala stift och inte heller församlingsrådet i Uppsala domkyrkoförsamlingen.
Beslutet ägs av det partipolitiskt sammansatta kyrkorådet i Uppsala pastorat. Vilket val gör man och är man beredd att ta konsekvenserna.? Kommer församlingens röst att höras?