Vid Gnistarondellens in- och utfart har vi genom åren kunnat förnöjas av de betande fåren i den vackra kuperade hagen. Fridsamt mumsande och krunchande, vandrande, vilande i sakta gemak sprider de en glädje och ett lugn av sällsam art. Så fridfullt och genuint trevligt, utan värdsliga åthävor.
Det senaste året har Fåren inte varit på plats, hagen har stått tom och ödslig. Kan man hoppas på en återkomst för allmän gamman och förnöjelse?
Från en Fårskalle till en annan.