Kommunens avverkning av en skog i Ulleråker hade redan börjat när en av mina grannar hittade platta bärnstensfärgade larver. De ska bli cinnoberbaggar när de är stora. Denna skalbagge är inte bara röd och vacker utan också "starkt hotad". Det är en av alla arter som har drabbats av bostadsbrist!
I ett par veckor pausades avverkningen – en privatperson har polisanmält kommunen för brott mot artskyddsförordningen. Men måndagen 21 mars drog avverkningen i gång igen. Nu vill jag gärna veta hur kommunen ska kombinera det med skyddet av cinnoberbagge. Det jag sett är att en asp undantas från avverkning i det aktuella området.
Det räcker inte med att spara de träd som de bor i nu. Vi måste spara cinnoberbaggens livsmiljöer, både de där det finns i dag men också de områden som kan bli lämpliga i framtiden. Genom att bara bevara de träd de råkar finnas i nu så räddar vi inte arten, inte ens på fem års sikt.
Larvutvecklingen sker i innerbarken av nyligen döda, stående eller liggande grova stammar, allra helst av asp, men också andra lövträd eller tall fungerar. Som mest kan 2–3 generationer utvecklas i ett träd. Sen funkar det inte längre, då har barken blivit för torr och lossnar (däremot finns andra arter som flyttar dit istället). Därför måste det finnas träd som dör om fem år, tio år och så vidare tillräckligt nära för att cinnoberbaggen ska kunna hitta nya hem.
Cinnoberbagge är en skogsinsekt som försvunnit från stora delar av sitt forna utbredningsområde i östra Sverige. Och de flesta som finns kvar verkar finnas i Uppsala län. Arten har därför utsetts till Upplands landskapsinsekt. Vi har ett alldeles särskilt ansvar för dessa små kommuninvånare.
Om vi skyddar cinnoberbaggens skogar hänger andra arter med på köpet. I den aktuella skogen finns också svamparna tallticka, vintertagging, vaddporing, rynkskinn, almrostöra och svartöra. Bara namnen gör ju att man vill springa dit och titta på dem!
Med tanke på den kraftiga exploateringen av södra Uppsala är vi oroliga för att naturplättarna blir för små och få och att bostadsbristen ökar för våra medorganismer. Uppskattningsvis en miljon djur och växter i världen riskerar att försvinna på grund av oss människor. Ofta för att vi förstör deras livsmiljöer. Uppsala måste vara bättre än så!
Och ärligt talat så ser inte de livsmiljöer som kommunen planerar åt människorna i södra Uppsala heller särskilt tilltalande ut. Höga hus och täta kvarter. Och om man inte trivs med det – var ska man då ta vägen?
Hallå kommunen – kan vi inte planera för en stad där både baggar, svampar och människor kan hitta lämpliga livsmiljöer?