Frågorna belyser skillnaden mellan en säkerhetspolitik som söker fred genom avskräckning och en som söker fred genom avspänning. Frågorna handlar inte om huruvida vi ska ha ett starkt svenskt försvar, utan de handlar om förhållningssätt.
Viktig är skillnaden mellan försvarspolitik och säkerhetspolitik. Säkerhetspolitik handlar om, förutom försvarspolitik, diplomati, bistånd, handel, samhällskontakter och personutbyte.
NATO-medlemskap skulle bidra till att avskräcka Ryssland från anfall i Östersjöområdet, är en vanlig synpunkt. Detta ska emellertid ställas mot att Östersjöregionen för många länder, inte minst USA, är okränkbar och att allt tal om anslutning till kärnvapenorganisationen Nato uppfattas som provocerande. Med svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle spänningen i Östersjöområdet troligen öka ytterligare och skulle ses som riktat mot Ryssland.
Ett medlemskap betyder, bland annat, att Sverige inte kan bedriva en tydlig antikärnvapenpolitik. Det torde också betyda att i en krigssituation med Natoinblandning så ökar risken för att Sverige dras in, då vi förväntas vara lojala.
Hur ska Sverige med bevarad trovärdighet kunna fortsätta ett arbete för avskaffande av kärnvapen om man blir medlem i en kärnvapenorganisation? Hur ska Sverige utan alliansfrihet kunna vara aktiva i fredsbyggande och nedrustning? Klart torde vara att Sveriges roll skulle bli förändrad genom medlemskap i organisation där kärnvapen spelar en central roll. Sverige skulle bli tvunget att anpassa sig till den inriktning, som är utstakad av Nato-alliansens kärnvapenstater.
Putin lär en gång ha sagt: "I want to believe that there is no madman on earth who would decide to use nuclear weapons." Vad han borde ha sagt: no madman but me.
Inte foga sig i ondskan från en madman och inte onödigtvis provocera en okänslig maktgalen diktator.