För vilka barn är skolan egentligen välfungerande och salutogent utvecklande – och vilka aspekter är då de viktigaste? Hur ofta ställer vi oss den frågan i samhällsdebatten?
Alltför sällan. Dock ställer vi oss ofta frågor som ”hur kan Kalle få högre närvaro?”, eller ”varför kommer inte Anna till skolan?”, men söker sällan de komplexa svaren.
Hur väl anpassad är egentligen dagens skolmiljö till barns behov av trygghet, struktur, tydlighet och förutsägbarhet? Hur väl stöttar samhället vårdnadshavare och professionella i att hjälpa barnen att utveckla förmågorna samförstånd, ömsesidighet och turtagning? Hur omsorgsfullt värnar vi om relationen mellan hem och skola med fokus på att få till ett väl fungerande samarbete mellan vårdnadshavare, barn och skolpersonal?
Dessa är frågor att gå till grunden med. I ett samhälle anpassat till den uppväxande generationens grundläggande behov vore detta den självklara utgångspunkten. Men med en skola pressad av kapitalets samhällsintressen uppstår självklart problem.
Vi behöver givetvis ge rimliga förutsättningar för ett hållbart relationsbygge och värna om en god arbetsmiljö genom hela skolgången, för såväl barn som vuxna.
Skulle man rentav, med en perspektivförskjutning, kunna se det som ett sundhetstecken när unga inte anpassar sig till ett system och en miljö de upplever inte främjar deras känsla av sammanhang, trygghet och stimulans, såväl socialt som inlärningsmässigt? Vi behöver våga ställa oss även denna fråga om vi verkligen vill hitta framtidens hållbara samhällslösningar. För allas skull, och inte minst för de elever som vi idag tappar.