Ursäkt eller förlåtelse? Den frågan ställdes i en insändare i söndags med anledning av högtidsgudstjänsten i Uppsala domkyrka den 24 november då jag som ärkebiskop uttalade en ursäkt till det samiska folket för historiska övergrepp.
I kyrkans sammanhang kan ordet förlåtelse kännas naturligare än ursäkt. Det är dock av goda skäl som ordet ursäkt brukar användas av både stater och kyrkor i försoningsprocesser med urfolk.
Den som ber om förlåtelse förväntar sig att den andra parten både kan och vill förlåta. Vi ber Gud om förlåtelse eftersom vi har löftet om att Gud förlåter. Något sådant löfte kan inte begäras av ett folk som lidit under förtryck. En ursäkt uttalas; den kan bejakas och accepteras. Men först och främst är den ett erkännande av den felande partens moraliska ansvar – utan att motparten förväntas svara med att förlåta.
Den part som får en ursäkt måste få tid och utrymme att förhålla sig till denna ursäkt och ska inte avkrävas besked om när ett svar ges och vad svaret ska bli. Samtidigt är uttalandet av en ursäkt ett ofrånkomligt steg på vägen till försoning.
Svenska kyrkans ursäkt ska uttalas än en gång i Sápmi nästa höst. Under tiden påbörjas ett arbete med att omsätta ursäktens ord i handling.