Han sökte upp alla möjligheter för att lära känna svenskar och öva svenska, sjöng i kör, spelade fotboll och med stor kunskapstörst pluggade han in grundskolan för att kunna söka in till gymnasiet. Tre år senare tog han studenten. Hur många av genomsnittssvensken hade klarat det? Jag hade det inte. Människor med det drivet är en stor tillgång för vårt land.
Ett halvår är vad en ensamkommande från Afghanistan har på sig efter studenten för att hitta ett jobb som ska vara i minst två år. Det senare gäller från och med den dagen Migrationsverket fattar sitt beslut. Är handläggningstiden flera månader och det tvååriga anställningsavtalet skrevs under några månader tidigare blir det avslag. Att vi numera har ett samhälle där många jobb sköts av timanställda eller är tidsbegränsade tas ingen hänsyn till. Inte heller att vi är mitt uppe i en pandemi.
De som inte har tur att, mitt i en pandemi, lyckas få en anställning som möter kraven för att få stanna, blir tagna till förvar för utvisning till ett av världens farligaste länder. Det spelar ingen roll om du de timmar som motsvarar en heltid, betalat skatt och inte vill något hellre än att få bidra till det svenska samhället.
Tänk om de här kraven hade gällt våra svenska ungdomar. Vad hade vi sagt då? Hade vi varit tysta?
När vi tittar tillbaka på den här tiden hoppas jag att vi kan konstatera att en majoritet av svenska politiker sa ja till anständighet och medmänsklighet och valde amnesti.