Bägge mina föräldrar överlevde Auschwitz men de flesta i deras familjer gjorde det inte. Ett par utvandrade till Israel, något som varken mamma eller pappa var intresserade av. De var ungrare. Själv tog jag mig till Israel direkt efter studentexamen 1967 för att hjälpa till att försvara landet. Det tog mig ett år att nå den skakande och smärtsamma insikten att mitt idealland, staten Israel, var rasistiskt och ett hot inte bara mot grannländerna utan också mot en stor del av sin egen befolkning.
Förutom i Israel har jag därefter bott och arbetat i en rad länder och har vänner runt om i världen, många med judisk bakgrund.
Kriget i Gaza fyller mig med ångest och förtvivlan. Hamas attack fördömdes av en stor del av världen och Israels rätt till självförsvar framhölls. Men sedan dess har Israel Defence Forces, som de kallas, bombat sjukhus och skolor och dödat fler än 25 000 människor varav många barn, kvinnor och äldre förutom 8 000 som saknas –antagligen begravda under raserade hus. De har raserat en stor del av hela Gazaområdet och gjort bristen på mat, mediciner och vatten så akut att biståndsorganisationen Oxfams mellanösternchef kallade det ”ett helvete på jorden”.
Israel hävdar att de genom sitt angrepp tillintetgjort 7 000 påstådda Hamasanhängare och medlemmar med anknytning till Hamas. Innebär det att israelerna har rätt att döda 18 000 civila som inte har anknytning till Hamas? Israels premiärminister och andra israeliska makthavare har föreslagit att de palestinier som är kvar ska förmås att emigrera eller drivas ut i öknen.
Hur kan de bestämmande i Sverige kalla allt detta ett försvarskrig? Ett krig som förs utanför det egna landet i det område som Israel har ockuperat och saboterat i årtionden? Internationella domstolen (ICJ) har kommit fram till att det Israel håller på med i själva verket är ett folkmord. Hur kan Sverige ändå fortsätta att skicka krigsmaterial till Israel (Svenska Freds, Elbit) och bidra till folkmordet? Ska vi inte verka för ett eldupphör i stället?