Riksdagen stiftar lagar. Staten har sålunda ansvar också för att implementera lagarna. Lag finns om, till exempel, jämlik skola och jämlik sjukvård.
Effektiviteten kan sägas vara hög när det gäller att åstadkomma styrning i teorin men mycket låg i praktiken. Det illustreras tydligt med den bristande likvärdigheten på skolområdet.
Staten misslyckas med att åstadkomma genomslag för sina lagar. Vore ologiskt att ge staten ansvar för daglig drift
Tågtrafiken är exempel på statligt ansvar för även daglig drift. Något rörigare och mer ostrukturerat är dock svårt att finna. Ansvaret för järnvägarna är uteslutande statens, men när det gäller persontransporterna är bilden splittrad. Trafikverket upplåter järnvägar till SJ och privata företag efter ansökan från dessa.
Både SJ och privata företag verkar på kommersiella villkor, med undantag av vissa sträckor, som inte anses lönsamma. Sålunda ersätter Trafikverket SJ för nattåg till nordligaste delen av landet och i något fall utgår ersättning till privat företag.
Jag frågar mig varför staten inte genom Trafikverket, och, i många fall, i samarbete med regionala trafikhuvudmän, tar ett helhetsansvar innebärande upphandling och avtalstecknande med varje operatör, det vill säga SJ och privata företag, om inte endast upplåtande av räls utan om även transporterna och dessas kvalitet och kvantitet och om ekonomisk ersättning.