Angående en konstmuseibyggnad i Uppsala
När jag kom till Uppsala i januari 1959 för att läsa medicin fanns det i den traditionstyngda och ärevördiga universitetsstaden inget hus byggt för att vara stadsbibliotek, konserthus, teater eller konstmuseum.
Det har gått 61 år. Under de åren har Uppsala mäktat med att bygga ett välplacerat och välfungerande bibliotek och ett välplacerat och fungerande konserthus. Man har byggt om, lappat och lagat i ett tidigare Folket hus, som nu dock kan betraktas som en välfungerande teater.
Men en byggnad för ett Konstmuseum. Nix. Istället improviserade lösningar där man först nyttjade en tidigare hotell- och restaurangbyggnad. Visserligen välplacerad men en i övrigt olämplig lokal för konst. I ett senare skede fick man den olyckliga iden att flytta skylten Konstmuseum till Slottet. Framgångsrikt byggt för att vara såväl svåråtkomligt som ogästvänligt och dessutom mindre väl lämpat för ett modernt välfungerande konstmuseum.
Av Sveriges 15 största städer är det förutom Södertälje och Örebro bara Uppsala som inte har ett hus byggt för att vara konstmuseum. Hur i all världen har så många år kunnat gå utan att Uppsala förmått inse att devisen ”Välkommen hit-Välkommen hem” också borde innefatta bildkonsten?
Jag har mina funderingar i ämnet. Hyggligt välgrundade eftersom jag befunnit mig nära denna fråga sedan början på 1970-talet.
Sedan Karl Söderbergs (S)(1903-98) dagar har Uppsala inte haft en enda kommunalpolitiker som förmått förena genuint konstintresse med politisk handlingskraft. Ingen som kunnat driva frågan om ett konstmuseum. Karl Söderberg använde sitt konstintresse och sitt inflytande för att stödja Konstfrämjandet.
Utan en verkligt konstintresserad stark politiker i kommunen som prioriterar frågan blir det inget hus till ett konstmuseum. Hur många ”vänner” man än har och hur många insändare man än skriver. Sorgesamt för bildkonsten. Sorgesamt för Uppsala.