Idag brast jag i gråt.
Det är en vacker morgon. Solen skiner över den ödelagda skogen. Att skogen inte finns längre är något vi har blivit tvungna att förlika oss med. Det finns inget annat sätt. Vi måste acceptera sorgen eftersom ingen lyssnar på oss. Det en gång vackra omkring oss ser ut som ett krigsfält. Det ser ut som att någon har släppt en granat och vår omgivning förgjorts.
Jag må gråta, men vad tjänar det till? Där ligger ett helt ekosystem i öppen beskådan och dör i symbios. Att jag skriver detta just idag är till följd av min morgonpromenad. En liten sektion skog fanns kvar. Stora gamla granar som snart skulle ha gett skugga åt violer och harsyra. Så vackert, så trolskt. Så som hela vår skog brukade vara.
Jag började ana oråd när jag tyckte att ljuset såg annorlunda ut på håll. Och mycket riktigt. Där låg trädstammarna i rader. Nyhuggna. Den vackra gläntan finns inte mer. De vackra träden och det ekosystem de erbjöd för växter och djur kommer nu att omvandlas till några plankor eller kopieringspapper.
Kanske det pappret knycklas ihop och slängs i en papperskorg. Förbrukningsbart. Skogen är förbrukningsbar. Allt är förbrukningsbart. Där människan far fram med sina maskiner finns ingen skönhet kvar. Och tydligen kan vi förgripa oss på naturen på detta sätt utan konsekvenser. Jag tycker att det borde vara brottsligt att sprida förödelse på detta sätt.
Den lilla gläntan som jag brukar promenera igenom är endast en liten, liten del av det stora hela. De av er som kommer ifrån dessa trakter förstår vad jag menar när jag säger att geografin har förändrats. Man känner inte igen sig. Ingen hänsyn tas till de vilda djuren som nu inte har en tillflyktsort. Ingen hänsyn tas till det ekosystem och de biotoper som endast kan existera i dessa miljöer.
De som bestämmer säger att de kan ersätta skogen med plantering. Den här skogen fanns på våra förfäders tid. Skogen kan inte ersättas. Den variation som finns i en naturskog finns inte i ett plantage.
Det är lätt att sitta på sina höga hästar och peka på andra som gör fel. Ta till exempel Amazonas. Hur kan vi i Sverige fördöma skövlingen av skogen i Amazonas när vi förgriper oss på vår natur och skövlar vår egna skog på exakt samma sätt?
Jag är förtvivlad. För jag inser att även min röst kommer att kuvas. Varför? Därför att pengar alltid går före naturen. Så varför skriver jag? Därför att jag vet att jag inte är den enda med ögon som ser. Jag vet att jag inte är den enda rösten där ute som protesterar mot maskinernas framfart.
Jag är inte en naturaktivist. Jag är endast en vanlig människa, en medborgare som ser vad girigheten gör med vår omvärld. För vår skog är det för sent, men kanske detta kan bidra till debatten så att en annan skog någon annanstans skyddas.