Gårdagens hög vid datorn gnager runt i ett huvud som fortfarande väntar på att kaffet ska kicka in. Det är tidig morgon och mörkret är fortfarande tätt omkring oss, stelbent huttrande. På den kala asfalten står vi i vakum av väntan på att något ska börja så att det kan ta slut och vi gå hem. Den breda perrongen känns alldeles för platt för livets äventyr men jag yppar inte den i medvetandet uppstigna tanken, inte ens till främlingen som nyss mötte min blick. Man är ju ingen idiot.
Men så tappar mannen med hatten sin vackra svarta vante och flera människor skyndar till. Någon ropar, en annan plockar upp, och plötsligt sammanstrålar de allesammans i ett leende. 'Vi kan, vi är, vi delar en stund tillsammans'. Det utstrålar deras hud och hjärtan, som nu syns tydligt trots alla lager av kläder.
Sedan skiljs de, fortsätter i tystnad sin ensamma väntan på ett tåg som ännu inte rullat in på spår 8. Kvar står jag, förundrad. Ett ingenting, ett gruskorn på stranden, en händelse likt ett ryck på axlar. Och ändå, en våg av hopp. Om oss, för oss. I tiden som är.
En liten insats kan tända ett hopp
En man tappar sin vante och plötsligt tinar de frusna själarna som väntar på en perrong. Det skriver Disa Evelin.
En vanlig dag på en vanlig perrong kan alla göra skillnad, menar skribenten.
Foto: Johan Heimer
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.