Vi träd har inget självförsvar mot staden när den knyter sin näve – än mer tät, än mer hård.
Blir det kanske några av oss kvar som en tunn men döljande bård?
Att vi stått här flerhundrade år – bevekar ej människans klinga.
Vi har ingen chans till flykt. Ingen chans att springa.
Med fötterna djupt fästade i åsens mark så susar vi en sista vind.
Jag fäller sakta en tår av kåda utmed barken
när min gamla granne med ett dunder far i marken.
Snart når klingan nästa fas.
Det blir i den som jag ock tas.
Att det står i Sveriges lag – att vi och skogen ska få stå.
Det gör bara arbetet mer komplext, det måste vi förstå.
Här kommer det att krävas av såväl byråkrat som av jurist.
Sen får vi säkert se igen att – åjo och javisst!
Vi och skogen kommer falla till sist.
Men först må det av människorna vridas och vrängas.
Så att paragraferna snitsigt kan hängas –
samman till en prydlig om än mycket krokig rad –
som förklarar hur vi, utan orimligt lagbrott, ska tas bort – och bli till stad.
Cinnoberbaggens torg tänker vi kalla det centrum som ni bygger
– det blir en sista hyllning från oss träd till vår hotade vän.
Hon som vänligt överräckte er sitt substrat
och sa: Här! Ni får min boplats och min mat
och skogen som jag kallat mitt hem och habitat.
Vi är träden som bildar skogen, en sådan som knappt finns.
Så ovanlig och reslig är den. Den skogen ni snart bara minns.