Mina vänner har ibland undrat, om jag ännu är socialdemokrat. Mitt svar har varit jakande – med tillägget, att jag vet inte om partiledningen är det. Grundskottet mot mitt partimedlemskap kom när man – efter en bristfällig utredning – sa nej till att ratificera kärnvapenförbudet, som Sverige i decennier kämpat för. Kulmen på sveket var Natoansökan efter en skendemokratisk partiprocess.
Det hade utan tvekan funnits tid för folkomröstning med argument för och mot, om än med risk för att folk röstade ”fel” som i EMU-omröstningen (många är dock glada att de förlorade). Det kunde ha varit en chans till en grundkurs om vad som ger säkerhet i en otrygg värld och vad som gett svenskar förmånen att stå utanför krigen.
Sverige är militärt säkrare än på länge. Ryssland är ju helt upptaget av Ukraina. Om Irland och Österrike – omgivna av Natoländer – klarar det, varför skulle inte Sverige göra det, om Finland går med i Nato?
Brådskan i beslutsprocessen är säkerhetspolitiskt obefogad. Den beror nog mer på att s-ledningen inte trott sig klara debatten mot den borgerliga anstormningen, som haft ett massivt massmedialt stöd. Dåligt (s)jälvförtroende.
Natomedlemskap betyder, att vi ger upp mot kamp mot kärnvapen. Att säga något annat är att bedra sig själv. Nato utesluter inte ens att först av alla ta till kärnvapen. Ryssland har tagit efter den modellen.
Detta ställer S-ledningen – förhoppningsvis motvilligt – och de borgerliga partierna upp på – de senare entusiastiskt. Allt som fått Sverige att sticka ut internationellt offras på kärnvapenaltaret. Bortglömt är att Gorbatjov och Reagan enades om att ett kärnvapenkrig inte kan vinnas och aldrig får föras. En tragisk glömska.