När tusentals ukrainska flyktingar kommer till Sverige varje dag behövs återigen civilsamhällets insatser för att de ska få tak över huvudet. Migrationsministern har uttryckligen bett privatpersoner att öppna sina hem, och många är, precis som 2015, beredda att hörsamma maningarna.
Men det finns ett stort hinder. Sedan 2020 har den så kallade EBO-lagen (lagen om eget boende) ett tillägg som hindrar många att ge den hjälp de skulle vilja. Lagen säger att flyktingar som bor i så kallade utsatta områden (till exempel Gottsunda) inte har rätt till dagersättning från Migrationsverket. Det innebär att asylsökande människor tvingas välja: Antingen en soffa hos kompisen med fel adress, och ingen mat. Eller också 1900/mån i matpengar och sova i parken eller på nattbussen.
En familj i ett ”utsatt område” kan alltså tvingas säga nej till att härbärgera flyktingar, till och med sina egna flyende familjemedlemmar, eftersom de inte har råd att stå för flyktingarnas hela försörjning. Är det rimligt? Ska flyktingar tvingas bo på gatan eller i sporthallar i stället för hos vänliga människor som vill ta emot dem i sina hem?
Vi ställde frågan till Migrationsverket och fick svaret att de inte kunde svara generellt på hur lagen skulle tillämpas, utan det skulle göras bedömningar ”efter omständigheterna”. Hur ska detta tolkas? Vilka omständigheter skulle tillåta att lagen inte följs?
Begränsningen av EBO-lagen hindrar civilsamhället att ställa upp för flyktingar. Det enda rimliga är att låta flyktingar få dagersättning var de än bor. Det gäller de nya flyktingarna från Ukraina, och de ”gamla” från Afghanistan, Somalia och andra länder. För Migrationsverket kan väl inte mena att lagen ska gälla för vissa flyktingar men inte andra?