Jag har börjat baka surdegsbröd. För att få till det behöver jag en surdeg. Den växer och sjunker som en sinuskurva. För att få den att växa behöver jag mata den upp till två gånger om dagen. Då växer den. Dagen efter slänger jag nittio procent av surdegen och matar den igen och så vidare i all oändlighet. Vill jag lugna ner denna hektiska process exempelvis för att jag inte vill baka varje dag, kan jag ställa den i kylen – så stannar processen av och jag kan återuppta förloppet när det börjar bli dags för bakning igen.
På samma sätt verkar det vara med allt annat i livet. Vi fokuserar på vissa saker både som individer och som samhälle och matar det vi fokuserar på så att det växer. Coolar vi ner oss lite grann lugnar allt ner sig och vi kan syssla med annat. På samma sätt är det på samhällsnivå. Surdegen (vi) matas av massmedia och politiker så att vissa saker växer sig stora: aids, pandemin, gängskjutningar, faran för krig och så vidare. Allt kommer och går beroende på om det matas eller ej.
Är det möjligen så att vi/massmedia/politiken behöver mata andra saker som är mer önskvärda än krig, våld och elände om vi i slutändan vill åstadkomma ett härligt surdegsbröd