Vi som arbetar i psykiatrin har under lång tid varit utsatta för hot och våld från patienter. Jag blev själv grovt misshandlad av en patient, skållad med kokhett vatten och fick sy ett jack i huvudet. Den här patienten vårdades efter detta några dagar på vår avdelning och släpptes sedan ut. Patienten hann genomföra flera grova misshandlingar på helt oskyldiga människor och det hela slutade med ett mord på en äldre förbipasserande kvinna. Först då häktades patienten.
När jag ställde mig frågande till hur patienten kunde släppas ut får jag till svar att patienten inte kan hållas kvar under lagen om psykiatrisk tvångsvård då kriterierna inte håller. Kvar sitter anhöriga till den mördade kvinnan och alla de som misshandlats och undrar hur detta fått ske när psykiatrin vetat hela tiden vilket våldskapital patienten har. För några dagar sedan var det dags igen. En patient läggs in och slår ned en kollega med fraktur i ansiktet, hjärnskakning och svullnader som följd. Patienten medicineras och får ha två väktare på sig under natten. Under bedömningssamtal med överläkare i psykiatri dagen efter bedömer man att patienten inte kan hållas kvar på tvångsvård. Hen släpps ut dagen efter att ha utfört detta helt oprovocerade överfall av min kollega.
Vi ser det här ofta.
Psykiatrin släpper ut patienter med ett enormt våldskapital som sedan inte fångas upp förrän något allvarligt brott begås. Vi har en enorm resursbrist i vår psykiatriska öppenvård vilket gör att patienter hinner insjukna om och om igen där en viss procent är farliga. Platsbrist, obefintligt samarbete med polisen, tandlösa lagar och besparingar gör att detta får fortgå. Jag blir därför helt förfärad när vi nu får besked om att psykiatrin ska spara och stänga ännu en avdelning. Vad tror man att vi sparar in på? Förstår ingen att den här så kallade besparingen bara kommer kosta oss mer skattepengar i form av rättegångar mot patienter som utfört våldshandlingar, skadestånd, liv som slås i spillror när människor förlorar sina nära och kära i självmord?
Samhället har inte råd att spara mer på den psykiatriska vården. Vi behöver tvärtom mer resurser och befogenheter för att öka och bredda den psykiatriska vården. Vi som arbetar med psykiatri står och ser handfallna på att det dras ned på vård som är direkt livsnödvändig och som redan är i fritt fall. Vi frågar oss hur vi ska orka att se på och arbeta i allt detta lidande som nu kommer drabba våra patienter och inte minst oss själva när ingen lyssnar.