Debatten om Dalkurds flytt till Uppsala fortsätter. Idrottsfrågorna berör många föreningar och ideellt arbetande människor och därför måste frågorna hanteras transperant, ärligt och tydligt. Där har den rödgröna majoriteten med Rikard Malmström (MP) i täten en bit kvar.
Karl-Oskar Hokkanen skriver (UNT 12/2-2018) att bemötandet av Dalkurd lämnat en bitter eftersmak och avslutar sin insändare med att han upplever en obehaglig känsla av främlingsfientlighet. Jag delar inte hans uppfattning om att det skulle vara frågan om främlingsfientlighet från de föreningsaktiva som protesterat och ifrågasatt Dalkurds flytt.
Karl-Oskar Hokkanen missar en viktig aspekt, nämligen att många föreningar i Uppsala har haft svårt att få tillgång till grundläggande idrottslig infrastruktur. Att en del föreningar och idrottsaktiva personer reagerat starkt mot en flytt beror helt enkelt på att föreningarna under många årtionden inte haft tillräckliga förutsättningar att bedriva en bra verksamhet på grund av brist på planer, träningstider och avsaknad av omklädningsrum. De som protesterar gör det inte för att de är främlingsfientliga utan för att de har kämpat för bättre förutsättningar i många år och nu upplever att en förening utifrån kommer in och skördar frukten av deras kamp. Oavsett om det stämmer eller ej så kan vi inte vifta bort upplevelsen. De hade protesterat oavsett om föreningen som flyttar hit hetat Dalkurd, Hammarby eller AIK.
Jag tror att debatten blir mer nyanserad om vi visar sympati och empati för de som protesterar eftersom de är missnöjda över hur det hela har sköts från den rödgröna majoritetens sida. Kommunikationen har varit bristfällig och lämnat en hel del att önska. Min politiska vision är att idrotten i Uppsala ska ges rätt förutsättningar att bedriva en meningsfull verksamhet som gynnar barn, ungdomar och hela kommunen och att dialogen mellan kommunen och föreningarna ska vara öppen och präglas av tillit.