Kommentar till UNT-artikel 12/11
Sebastian Olofsson tror att de uteblivna vargattackerna i Siggeforareviret delvis kan bero på att fler djurägare satt upp rovdjursavvisande stängsel eller bättrat på sina befintliga stängsel.
Det är möjligen ett sätt att minska risken för angrepp så länge vargen hittar mat på annat sätt men det är ingen långsiktig lösning.
En artikel från 2010 om vad som hände på Skånes djurpark utanför Höör visar vargens kapacitet när den bestämmer sig för att forcera ett stängsel. Två varghannar tog sig ut efter att ha slitit av en stålvajer som fäster staketet i ett betongfundament. När hålet lagats slet vargarna sönder stängslet på ett annat ställe.
Och i höst har rapporterats om en varg som jagade kor i en hage med rovdjursavvisande stängsel i Mullhyttan och som grävde sig ut när den inte lyckades ta sig igenom staketet. Exemplen visar att en djurägare inte har rimliga möjligheter att stänga ute en varg som är tillräckligt hungrig. Att lägga stora pengar och mycket arbete på stängsel med tveksam effekt får ses som både praktiskt och ekonomiskt tvivelaktigt.
Att ta in djuren om nätterna är heller ingen realistisk lösning eftersom det är omöjligt att morgon och kväll flytta större djurbesättningar som kan ha betesmarker miltals hemifrån.
Alternativet är att leva i ständig oro för att hitta sina djur döda eller skadade av varg.
Djurägare tvingas att helt lägga ner verksamheten eller flytta djuren och låta artrika betesmarker växa igen av den enda anledningen att det finns beslutsfattare som kommit på idén att vargen skall få bestämma hur människor skall leva och försörja sig.