1968 efter handelsstudenten sökte jag två arbeten som sekreterare (finns inte längre) i Stockholm via DN, jag erbjöds båda och tog det ena. När jag några år senare gifte mig och fick barn sa jag upp mig för jag ville vara hemma längre än det halvår man då fick föräldrapenning för. Det var inget problem att få nytt arbete sedan, i mitt fall som läkarsekreterare för det lät intressant, terminologin lärde jag mig på en kvällskurs medan jag jobbade.
Min man utbildade sig till sjuksköterska och arbetade under utbildningstiden på samma sjukhus kvällar och helger. Dagis fanns på området för anställda, personalen var, förutom föreståndaren, inte utbildade barnskötare utan sjukvårdsbiträden. Vi hade en liten tjänstebostad på gångavstånd och fick daghemsplats direkt. Tre år senare flyttade vi till Uppsala. Där gick min man, då nyutbildad sjuksköterska, till personalavdelningen på Akademiska och fick välja vilken avdelning han ville arbeta på.
Jag sökte jobb på Ulleråkers sjukhus för det låg på cykelavstånd hemifrån. Jag började på halvtid som ambulerande där någon var sjuk eller ledig. Vi hade turen att mina föräldrar kunde vara barnvakt. När vi fick vårt andra barn slutade jag på sjukhuset och blev dagbarnvårdare i hemmet. Inget av ovanstående finns längre i sin form, varken deltidsjobb eller dagbarnvårdare. När barnen blev större började jag arbeta heltid.
Priset för att jag arbetade hemma i tio år är en pension på netto 10 000 kronor. Jag skrev till dåvarande statsministern och "klagade" på systemet och fick svaret att jag inte skulle ha mer för jag hade inte betalat skatt. Men inkomsten jag hade som dagmamma var så låg så den var inte beskattningsbar, däremot hade jag möjliggjort för några höginkomsttagare att arbeta och betala skatt eftersom daghemsköerna var så långa så de skulle inte ha kunnat arbeta utan privat barnomsorg. Jag har heller aldrig haft några som helst bidrag från staten mer än två barnbidrag. Men det andra brevet fick jag inget svar på. Och statsministern i fråga får man se sig i himlen efter.