Återigen läser vi om någon olycklig resenär som blivit bötfälld för att internettekniken inte fungerat i vår IT-stinna värld. Det kan vara att resenären helt enkelt råkat ut för att mobilen blivit urladdad, momentant inte fungerat, eller att den app som kollektivtrafiken kräver händelsevis laddat ur, eller inte fåtts att funka innan tid för avgång infunnit sig. Eller att uppkoppling släppts i långtunnel. Eller att ID-appen strular. Värst är väl när det varit spårändring och man med andan i halsen hoppat på, och då inte haft sin biljett "färdig-validierad".
Arma de som vill betala med kontanter, de IT-handikappade, och alla turister som vilset söker ledning där inga biljettkontor längre finns. Som inte har laddat ned alla de appar som resebolagen kräver. Vad som slår mig är att alla tycks acceptera detta. Att det utan vidare är trafikbolagets regelverk som avgör straffskalan. ”Sådana är reglerna”. Punkt, slut, böter, straff. ”Alla måste behandlas lika så det inte blir godtycke”, heter det.
Detta system av brott och straff saknar alldeles de i övrigt så otroligt frekventa inslagen av förtroendevalda politiker som kliver fram för att synas. Plötsligt verkar de för en gångs skull helt saknas. Men vem är ansvarig för offentliga upphandlingar om inte "politiken"?
Vi ser mönstret: Förhandlingar om exempelvis 4-spårsavtal: krafttag för att synas handlingskraftiga. Snabbt ska det gå. Regeringstjänstemän och förvaltningsansvariga förhandlar om upphandling. Professionella mot professionella. Spår i utbyte mot bostadsbyggen. Teknik och genomförandetid gäller. Vem lägger ned tid för att göra den enskilde framtida resenärens villkor synliga? Och så skrivs avtalet under med buller och bång, och foton med spaden i hand.
Några år senare, när vardagen infinner sig, dyker ogenomtänkta problem upp. Den enskilde resenären tycks bortglömd i alla upphandlingars krav och överenskommelser förvaltningarna emellan. Och de förtroendevalda politikerna? Ja, har man inte skrivit in i avtalen vad som i övrigt gäller, så är den enskilde resenären prisgiven åt trafikbolagens tolkningsföreträde.
Det är inte rimligt att trafikbolagen ensamma stiftar regelverk om överträdelser och straffsatser. Alla är inte avsiktliga gratisåkare. Nu bör våra kommunala representanter stiga fram och kräva samförstånd om påföljder, ta rollen som medborgarrepresentant, och säga ifrån vad som är oskäligt och oacceptabelt. Och kräv smidigare konfliktlösningsmekanismer än att trafikbolaget indignerat säger att detta är deras sak, som "politiken" inte skall lägga sig i.
Enligt min mening är det dags för politikerna att kliva fram!