Att vara på väg till en demonstration en ljummen kväll i Paris känns lite som att vara på väg till fest. Man vet att något kommer hända, men man vet inte riktigt vad. Demonstranter förenas på soliga boulevarder och sjunger sina slagord. Men ju mer kvällen mörknar så hårdnar tonen. Den peppiga musiken tystnar, äldre demonstranter går hem och allt färre plakat syns i folkmassorna. De som är kvar är i allt större utsträckning svartklädda och maskerade. Eventuella folkfestkänslor byts ut mot brinnande sopor, krossat glas och tårgas.
Men på intilliggande uteserveringar syns ingen större reaktion på spektaklet än en hund som flyr ljudet av fyrverkerier. Bland eld och rök fortsätter parisare och turister att sippa på sina vinglas. Brandkåren släcker effektivt brinnande sopberg, för vad som måste vara tusende gången. Till slut ansluter sig även allt fler demonstranter till uteserveringarna och ett uppgivet sorl breder ut sig. Tal om en sjätte republik möts med himlande blickar.
I Frankrikes valsystem utlyses en andra valomgång i presidentvalet om inte något parti uppnår 50 procent av rösterna i den första omgången. På så vis har väljarna i det senaste valet ställts att välja mellan Macron och Le Pen i andra omgången. Trots att Le Pen är motståndare till den av Macron föreslagna pensionsreform som det nu protesteras emot, så är den breda uppfattningen på Paris uteserveringar den här kvällen att det är otänkbart att rösta på Le Pen.
Många röstar alltså snarare mot Le Pen, än för Macron. Den sittande presidenten har kunnat lita på att rösterna från vänster ger honom segern i den andra valomgången. Många känner nu att Macron utnyttjat deras röst till att som president pressa igenom den impopulära pensionsreformen med hjälp av den konstitutionens kontroversiella artikel 49.3.
Som svar kan inte Macrons egna väljare nu göra annat än att just demonstrera. Detta missnöje förstärker den utbredda känslan av att les citoyens har allt mindre att säga till om i revolutionens hemland. Macron ses alltmer som en auktoritär president som tillgodoser de förmögna och storföretagen. Demonstranterna bär ofta masker föreställande Bernard Arnaults ansikte. Världens rikaste människa har blivit en symbol för fransk ojämlikhet.
Människorna som i missnöje över pensionsreformen samlas på Frankrikes gator och torg är alltså många gånger Macrons egna väljare. Nya demonstrationer väntas från fackförbunden om några dagar igen. För min del kvarstår ingen festkänsla den här gången.