I Sverige finns nästan 400 000 arbetslösa. Trots det fattas folk som kan köra buss och tåg. Sen lång tid tillbaka fattas det sjuksköterskor, läkare och lärare. Någonting är ur lag. Det är dock inte konstigt om man tänker efter.
För det är ju efter vi alla är så smarta.
Lärarna som strejkade för bättre löner för 50 år sedan blev satta i tvångsarbete medan staten satte lönen via diktat. För 25 år sedan dumpades dom på kommunerna och glömdes bort.
Själv upplevde jag som patient 1995 sjukssköterskestrejken som rann ut till nästan ingenting. Änglarna som tog hand om mig berättade om sina villkor och jag skämdes. Landstingsstyret gottade sig åt att strejkkassan stod för fiolerna medan "Politiken" kunde glädja sig åt oväntat bra prognos inför budgetårets slut.
Chaufförsbrist råder i alla trafikslag samtidigt dras utbildningen ner. Tåg, lastbilar och bussar som behövs på rull står stilla. Vårdbehövande får bli kvar hemma i lidande.
Det märkliga är att det hörs inte ett knyst i förvaltningen av dessa näringsgrenar om att det fattas folk. Förvaltning kanske betraktas som närande, medan utförande är tärande, som man uttryckte sig i fackkretsar för ett antal år sedan.