Insändare: Det är en sorg när träden fälls

Det är med djup sorg jag hör de första träden i Ulleråker falla. Det är området runt begravningsplatsen som tas ner först. Där har vi flerhundraåriga tallar med svampar som tittar fram på stammarna först efter 150 år. Vi har i området flera skyddsvärda, rödlistade, arter. Om man nu tycker att människors trivsel och behov av grönområden är helt oviktiga kunde man ha tänkt sig att det som är så bräckligt att det behöver skydd av regler och förordningar kanske kunde få skyddas av just det. I en kommun som påstår sig vara grön, hållbar betyder detta ingenting. 
Jag vet inte vilken sorg som är störst. Vi lever i en tid där vi fördömer nedtagning av träd och natur för ekonomisk vinning. När det sker någon annanstans i världen. När det sker i grannskapet är kanske ekonomin så frestande att andra värden blir ointressanta. 
Vi lever i en tid när vi hela tiden försöker återkomma till hållbarhet. Sverige som nation slår sig gärna för det internationella bröstet i den frågan och bannar andra som inte tar sitt miljöansvar. Det hindrar inte att det lokalt sker precis samma sak här. Det är en sorg att andra värden än pengar väger så lätt. 
Det är för mig som person en särskild sorg i det eftersom jag genom min röst vid varje val har försökt påverka just detta genom att rösta på ett parti som säger sig stå för något annat. Det finns en sorg också i att bevittna hyckleri och när den som är satt att representera något sviker sitt uppdrag. 
I Ulleråker är vi inte så många. Omfattningen av den här förstörelsen, som egentligen är del av en förstörelse av ett mycket större område av stan, kommer att landa även hos medborgare som bor utanför området så småningom och med sannolikhet kommer man att ställa frågan hur det kunde ske. Har vi inte lärt något alls av historien. Nej, tänker jag medan nästa träd faller.