Sverige - mitt andra hemland
Som 16-åring blev jag kär i detta land, dess öar och hav. Musiken, människorna. De magiska sommarkvällarna, allsången, brasan, konserterna. Värmen. Född i Finland, men som svensk medborgare har jag tagit svenska studenten och lärt mig i skolan att ifrågasätta och ha en åsikt om allt. Men nu undrar jag om Sveriges invånare glömt bort vad skolan lärde oss om att ifrågasätta.
5000 har gått bort i covid-19 men de flesta tycker att det är fel att ifrågasätta om Sverige valt rätt väg. Jag är ingen orakel men vet att vi med denna takt i juli kommer att ha förlorat 6000 liv, i augusti 7000, i september 8000 och att det troligen inte stannar där.
Jag läste nyss i en artikel om att svenskar visst sörjer sina döda. Självklart. Men jag saknar den kollektiva sorgen. En tyst minut för de som gått bort i pandemin. Ibland undrar jag om det inte är fler med utländsk bakgrund som ger uttryck för kollektiv sorg, som den lilla tappra skara som samlas till en manifestation i Stockholm varje vecka, tänder ljus och lägger blommor för de som dött av pandemin.
Covid-19 är ingen naturkraft som sköljer över oss utan att något kan göras. Det går att krossa den i väntan på vaccin, om vi vill. Frågan är om vi vill.
Jag säger till regeringen och Folkhälsomyndigheten som Greta sade i Davos 2019: "I don't want you to be hopeful. I want you to panic. I want you to feel the fear I feel every day. And then I want you to act." Med flera åtgärder och tydliga förbud och råd kan vi rädda tusentals liv, och krossa kurvan, istället för att bara platta till den.