Så roligt att Museum Gustavianum slagit upp sina portar igen! Härligt att återse Anatomiska teatern, synbarligen oförändrad och lika magisk som unik. Rummen där konsten nu också visas är en fullträff med sin dova färgskala och sparsmakade utbud, liksom konstskåpet och den egyptiska samlingen.
Men den universitetshistoriska/vetenskapliga utställningen lämnar ändå en del frågetecken.
Det som slår en är den närmast totala bristen på människor i det som lyfts fram (sånär som på Rudbeck). I Uppsala har ju inte bara Celcius och Linné verkat, utan också storheter och föregångare som Torbern Bergman, Klingenstierna, Rosén von Rosenstein med flera. Dessa är i det närmaste osynliga. Samma gäller också universitets Nobelpristagare. Inte många universitet skulle missat att skryta med sina åtta (ja, man kan räkna på lite olika sätt) Nobelpristagare och gett dem en framskjuten plats.
Det är naturligtvis ett val att göra ett föremålsmuseum och inte ett persongalleri. Och visst finns många berättigade invändningar mot att fokusera på enskilda individer, som att forskningen är en kollektiv process, eller att kvinnor inte getts en plats i dåtidens universitetsvärld. Men kan Nobelförsamlingarna hantera att prisa enskilda forskargärningar, så bör ett universitetsmuseum också kunna göra det?
En tröst är ju att ett museum aldrig är statiskt. Det bör finnas både möjlighet och utrymme att komplettera och lyfta in människan och hennes gärning i dagens samlingar. Och därmed göra Museum Gustavianum till ett mer komplett, och därmed ännu attraktivare besöksmål!