Jag är mor till en dotter på 17 år och en son på 19 år. Det har förvånat mig hur dessa ungdomar har blivit bemötta när de har sökt sommarjobb. När en ungdom söker arbete är det ofta förknippat med viss nervositet, oro och inte minst förhoppning om att få ett arbete. Min dotter har under våren sökt över 30 olika arbeten, varit på intervjuer, ringt runt och inte minst mejlat arbetsgivare.
Hon är en ung kvinna med hög arbetsmoral och som varit mycket omtyckt på alla platser hon gjort prao på under skoltiden. Hon har inte kunnat arbeta på dessa platser då många söker personer som är över 18 år. Men när hon plötsligt får napp och en arbetsgivare ringer och lovar henne att få provjobba så är lyckan och förväntningarna stora. Det avtalas ett datum en vecka fram och arbetsgivaren ska återkomma med tid på dagen när hon ska infinna sig. När dottern inte hör något dagen innan och ringer för att få en tid då hon ska möta upp får hon ett sms där hon får besked om att de gått vidare med andra är besvikelsen givetvis stor.
Min son får bekräftat att han fått fyra veckor på en arbetsplats och tackar ja till det. Han får plötsligt ett sms från arbetsgivaren att de inte behöver honom mer än tre veckor. Det har förvånat mig hur arrogant bägge ungdomarna har behandlats. Flera arbetsgivare har tagit in dem på intervju för att sedan strunta i att återkomma med svar om huruvida de är aktuella eller ej.
Mina barn upplever att arbetsgivare tar deras ansökningar för givet och att deras tid och iver efter att få arbeta inte är viktig. Vi förväntar oss att våra barn ska bli rediga människor med god arbetsmoral som håller det man lovar, återkommer när de ska och gör det som arbetsgivaren förväntar sig. Hur ska vi kunna förvänta oss det när arbetsgivarna själva beter sig oerhört likgiltigt och arrogant till våra ungdomars tid och sökande efter arbete? Det som verkar glömmas bort är att varje avslag eller uteblivet svar är ett nederlag för många och att inte ens få ett svar när arbetsgivaren lovat att återkomma är ändå höjden av tarvligt.