Den psykiska ohälsan verkar drabba allt fler och allt yngre, och många unga tar sitt liv.
Kan denna negativa utveckling bero på att vi har ett alltmer stressigt och materialistiskt samhälle, där det bara är ytan som räknas?
Vi har ju inte bara en kropp, utan vi är också en själ! Kroppen får i de flesta fall vad den behöver, men hur är det med själen?
Många föräldrar har inte tid för barnets frågor, utan hoppas att samhället det vill säga lärare, kompisar, media med flera ska sköta den saken.
Men var får då de unga näring till sin själ? På 60-talet togs den sista andliga biten bort i skolan, och kyrkan är sedan länge skild från staten.
När ingen lyssnar eller bryr sig, börjar man kanske må dåligt och droger av olika slag kommer då lätt in i bilden.
De unga måste få möjlighet att diskutera och ställa frågor om det som rör vårt inre, andliga och existentiella, och det behöver inte bara ske inom de religiösa samfunden.
Viktigt är att det finns vuxna som bryr sig, lyssnar på och verkligen ser barnen och deras behov av kontakt.
Det borde finnas avsedd tid för detta på alla stadier, men varför inte införa ett ämne som heter ”Livskunskap” i skolan från mellanstadiet?