På 1800-talet var Sverige ett brutalt klassamhälle. Under 100 år, från slutet av 1800-talet till 1980-talet, minskade de ekonomiska klyftorna stadigt. Samhället blev alltmer jämlikt och rättvist. Sedan vände det. Från 1980-talet har den ekonomiska ojämlikheten i stället ökat stadigt. Mer än i något annat europeiskt land.
Denna utveckling finns beskriven och analyserad, på 750 fullmatade sidor, i boken ”Klass i Sverige”, utgiven av Katalys och Arkiv förlag i söndags (25.1). 39 forskare och utredare visar, med hårda fakta och data, hur Sverige sedan 1980 åter blivit ett allt brutalare klassamhälle. Vi är nu tillbaka på samma ojämlikhetsnivå som 1940, och klyftorna fortsätter att öka.
Boken bekräftar den mörka, chockerande bild som nyligen gavs av regeringens jämlikhetskommission (SOU 2020:46). Båda utredningarna behandlar och betonar de allvarliga effekter som ojämlikheten har på utbildning, hälsa, kriminalitet, tillit och samhörighet. Jämlikhetskommissionen konstaterar också att ojämlikhet hämmar den ekonomiska tillväxten, enligt OECD, IMF och Världsbanken (knappast kända som ”vänsteragitatorer”). Var ska det sluta? Hur kunde det bli så här? Ingen kan väl ha önskat denna sorgliga utveckling?
Jo, uppenbarligen. Både Katalys och Jämlikhetskommissionen kommer fram till att den främsta orsaken till de växande klyftorna är medvetna, politiska beslut. Beslut om skatter och ”transfereringar” (sociala och ekonomiska rättigheter, till exempel via socialförsäkringar). De rika har fått lägre skatter och de mest behövande mindre stöd.
Coronapandemin har satt ytterligare fokus på ojämlikhetens konsekvenser. Under pandemins första våg var det fyra gånger så hög risk att dö av covid-19 för låginkomsttagare som för höginkomsttagare. Men pandemin kan också ge hopp och möjligheter. Ingen kan längre blunda för behoven inom vård och omsorg, eller för att klass påverkar hälsa och överlevnad. Ingen kan längre hävda att det inte finns ekonomiska resurser.
Det finns möjligheter att investera oss bort från det allt värre klassamhället, mot ett jämlikare, rättvisare samhälle. Men det kommer inte att gå av sig själv. Hur svarar våra politiker på pandemins utmaningar? Vilka vill ha ett värdigt, välfungerande välfärdssamhälle?