Vad är bäst för Sverige, att vi blir medlem av Nato eller att vi fortsättningsvis står utanför? Det räcker dock uppenbarligen inte med att vi själva bestämmer. Andra stater ställer villkor. Här följer några cyniska funderingar kring vad som händer om Finland blir medlem men inte Sverige.
Grundläggande är att för finländarna kommer Finland i första hand och Sverige i andra. Detsamma gäller för Sverige i förhållandet till Finland. Det betyder att Finland har rätt att gå med i Nato utan Sverige, som i sin tur har rätt att stå utanför.
Om Sverige inte kommer med trots vår ansökan beror på Turkiet, det vill säga en Natomedlem, och i viss mån Finland om de inte kräver att Sverige blir medlem samtidigt.
Rent realpolitiskt vore kanske det bästa att Sverige står utanför Nato medan Finland går med. Att Finland stöds av Nato är bra för Sverige då Finland sedan drygt hundra år utgjort en buffert mot Sovjet-Ryssland. Vi behöver då inte militärt stödja Finland mot ryskt angrepp, vilket vi gjorde under vinterkriget 1939-40 i sådan grad att våra vapenlager nästan tömdes. Den uppgiften kan nu lämnas till Nato. Vi kan lita på våra egna resurser och att Putins gäng i första hand ser ett hot från Nato, inte från Sverige.
För det nordiska samarbetet vore det däremot mycket negativt. Länge hindrades en fullbordan av ett sådant av att Finland tillhörde en sovjetrysk intressesfär och Danmark-Norge en västerländsk. Ett militärt samarbete omöjliggjordes på detta sätt, liksom ett ekonomiskt, Nordek. På andra områden blomstrade samarbetet.
Med ett finländskt-svenskt Nato-medlemskap skulle ett Norden som enhet inom Nato kunna försvara de demokratiska värdena genom att motverka de auktoritära tendenserna i Turkiet, Polen och Ungern, där man angriper det oberoende rättsväsendet och tryckfriheten, det vill säga förutsättningarna för en demokrati.